Natten blir kollega

30 maj 2019 Johan Post
Natten blir kollega

På en liten konstig gata i en förort till Stockholm bor en kvinna som brukar stiga upp mitt i natten för att titta på människor med sin nattkikare. Gatan är konstig eftersom den inte verkar leda någonstans och är svår att hitta. Man behöver gå fel för att komma in på den och väl där är det inte säkert att man förstår att det är en gata överhuvudtaget, det är mycket möjligt att man antar att det är en dåligt planerad återvändsgränd. Den består av en backe som slutar en bit upp på en bergsknalle, i backen ligger ett smalt trevåningshus, och detta är allt. Kommer man med bil får man backa tillbaka och ge ifrån sig en svordom över hur fan man lyckats planera så jävla illa att det inte ens går att vända. De som hittar till denna bortglömda stump är framför allt brevbärare och vårdbiträden. Huset har fått nummer tjugotre.

Dörrar av trä

I trapphuset är det välstädat och små blommor i udda krukor sitter snällt på fönsterbrädena hela vägen upp, tillsammans med fällbara sittplatser på mellanvåningarna. Alla dörrar är i trä och ganska slitna med gamla lås. Det är ett trapphus där ingen känner sina grannar men alla är vänliga och hälsar när de undantagsvis möts. Den där kvinnan bor högst upp till höger och hon känner ingen, varken i trapphuset eller i området. Kanske känns hon igen av någon eller några men i så fall är det mer av en vag igenkänning, ungefär som när man på håll ser en gammal kollega men inte är helt säker. Hon har det städat hemma, men det beror i första hand på att hon helt enkelt inte smutsar ned. Hon behöver inte stöka till det hon lever ensam och har aldrig fester, är sparsam vad gäller mat, möbler, konst och böcker. De två rummen med kök känns därför rymliga och välstädade utan att på något sätt förefalla tomma eller omöblerade.   

Fler nyheter